Fick en övning av min coach att skriva utan att rätta eventuella fel eller upprepningar. Tänkte vara modig och skriva den här i bloggen istället för privat.
Solen strålade igenom trädkronorna och värmde hennes kropp. Värmen var nästan outhärdlig. Hon gled ner från liggdynan ner i poolen och tog två simtag för att komma fram till kanten. Där hade hon utsikt över skogen.
Det var tyst. Helt underbart tyst.
Solen smekte hennes rygg och vattnet svalkade hennes kropp. Hon kunde inte minnas när hon mådde såhär bra sist. Detta måste vara himmelriket tänkte hon.
Ifrån skogen hördes fåglarnas sång, stillsam och vacker. Hon studerade träden och försökte hitta dom, men det var som om träden själva sjöng. Fåglarna syntes inte till. En rysning gick upp för hennes ryggrad.
Hon lade armnarna i kors på poolkanten och lät kroppen flyta upp till ytan. Viktlös och bekymmerslös begrundade hon hur smärtsamt vackert det var omkring henne.
Detta var en dröm hon aldrig ville vakna upp ur.
Hon var ensam i sitt paradis, hon hade dött och äntligen fått sin belöning för det helvette hon gått igenom.
Det här var hennes eget nirvana.
Hennes njutning avbröts av betjäntens diskreta harkling när denne kom in med maten. Det var tydligen redan middag.
En utsökt blandning av söta frukter tillsammans med salt kött och en sur Mojito gav hennes smaklökar en orgasm hon sent skulle glömma.
Hon åt av maten i skuggan under parasollet, på mage på ena solsängen. Tog sin tid, njöt av varje tugga. Något hon aldrig gjort förut. Det tog förmodligen lång tid att äta den måltiden men det visste hon inte eftersom hon lagt ifrån sig mobilen (hennes enda klocka) när hon först kom hit.
Plötsligt vaknade hon av att solen började gå ner, någon hade plockat undan maten och lagt en filt över henne. Hon måste ha somnat av mättnad.
Hon sträckte lite på sig och gick sedan in i sin träkojja. Ett par haremsbyxor och ett linne, håret i en knut och sandaler på. Nu var hon redo för natten.
Hon kunde höra öjudet av folk och trummor redan från långt håll. En eld av rörelse och frihet vaknade i henne och innan hon ens klivit in i ljuset av den stora brasan rörde hon på höfterna i takt till musiken.
Hon dansade tills hon stupade, sjöng tills rösten brast, drack tills kroppen inte kunde dricka mer.
Månen lyste med sin prakt och iaktog hennes gåva.
När musiken tonat av och stranden började bli folktom promenerade hon hem igen. Lyckligare än hon någonsin varit.
Det var värt det. Allt var värt det här. Mitt himmelrike. Mitt nirvana.
Visar inlägg med etikett skrivandet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skrivandet. Visa alla inlägg
tisdag 30 december 2014
lördag 20 december 2014
Sagor för vuxna
Har en liten idé jag vill testa. Ska skriva små korta sagor som jag inte får redigera. Ska försöka skriva en så ofta jag kan. Vi får se om jag tycker det är kul och fortsätter.
Kvinnan och julgranen.
Det var en gång en kvinna som levde i ett litet litet hus med sin lilla lilla man. Mannen kände sig mindre värd eftersom hans storlek inte var så mycket att tala om så han kände ett behov av att trycka ner kvinnan.
Detta gjorde han så fort han fick tillfälle, när maten var perfekt kunde han klaga att den var för varm. Hade hon städat hemma hela dagen klagade han på att hon inte tagit hand om sitt utseende nog och att det var förskräckligt att han skulle behöva stå ut med att komma hem till en sådan ful fru.
Hade hon gjort sig vacker för honom kunde han klaga på att det inte var rent nog hemma eller att maten inte var god nog åt honom.
Mannens bitterhet drev deras vänner och familj ifrån dom eftersom kvinnan inte var den enda person mannen klagade på för att förstora sig själv.
Tillslut firade dom alla högtider ensamma. Förutom kvinnans födelsedag, den firades inte alls eftersom mannen ansåg sig inte ha tid med sådana obetydliga händelser.
En julafton, när snön låg perfekt vit utanför fönstren, sången från sjungande barn hördes ända in i parets hus och juldekorationerna lyste med sitt helande sken kände kvinnan en värme i bröstet hon sedan länge glömt. För en sekund glömde hon bort mannen och lät julfriden sprida sig i hennes späda kropp som var stel av alla förolämpningar som sköljts över henne under senaste årtiondet.
Hon suckade och tittade drömmande ut genom fönstret för en minut.
Därför varken såg eller hörde hon mannen som kom in i rummet och ertappade henne med att må bra.
-Sitter du där och latar dig! Julskinkan kommer inte att koka sig själv ditt åbäke!
Hans ansikte blev rött av ansträngning och orden satt som en pil i hjärtat på kvinnan som låtit sin gard falla för en sekund.
Medan hon gick ut i köket och låtsades fixa med maten som redan var väl förbered kunde hon inte sluta tänka på hur underbar julen skulle vara om hon bara slapp makens aggressiva attacker hela tiden. Hon längtade tillbaka till när hon var liten och julen var magisk.
Mannen skrek något om att elden var för liten och hon gick in i vardagsrummet igen där han satt och läste sin tidning bara två steg ifrån den öppna spisen.
Hon lade på mer ved och petade i elden med eldgaffeln.
Han muttrade någon elak kommentar bakom tidningen men hon hörde honom inte. Det behövdes inte. Bägaren hade redan runnit över.
Utan att hon egentligen visste hur så stod hon plötsligt framför honom på stadiga ben och sade hans namn.
Mannen sänkte irriterat ner tidningen men tystnade när han märkte att det var något konstigt med stämningen.
Det var det sista han gjorde i livet. Kvinnan körde in eldgaffeln i bröstet på honom djupt och träffsäkert. Efter att ha skött allt i huset i flera år var hon stark.
Blod gurglades ut över mannens haka när han försökte säga något men ögonen stirrade strax döda framåt.
Den julen var den bästa i hennes liv.
Som jag skrev tidigare är denna text oredigerad.
Och skriven bara rakt upp och ner :-) Det var kul!
Kvinnan och julgranen.
Det var en gång en kvinna som levde i ett litet litet hus med sin lilla lilla man. Mannen kände sig mindre värd eftersom hans storlek inte var så mycket att tala om så han kände ett behov av att trycka ner kvinnan.
Detta gjorde han så fort han fick tillfälle, när maten var perfekt kunde han klaga att den var för varm. Hade hon städat hemma hela dagen klagade han på att hon inte tagit hand om sitt utseende nog och att det var förskräckligt att han skulle behöva stå ut med att komma hem till en sådan ful fru.
Hade hon gjort sig vacker för honom kunde han klaga på att det inte var rent nog hemma eller att maten inte var god nog åt honom.
Mannens bitterhet drev deras vänner och familj ifrån dom eftersom kvinnan inte var den enda person mannen klagade på för att förstora sig själv.
Tillslut firade dom alla högtider ensamma. Förutom kvinnans födelsedag, den firades inte alls eftersom mannen ansåg sig inte ha tid med sådana obetydliga händelser.
En julafton, när snön låg perfekt vit utanför fönstren, sången från sjungande barn hördes ända in i parets hus och juldekorationerna lyste med sitt helande sken kände kvinnan en värme i bröstet hon sedan länge glömt. För en sekund glömde hon bort mannen och lät julfriden sprida sig i hennes späda kropp som var stel av alla förolämpningar som sköljts över henne under senaste årtiondet.
Hon suckade och tittade drömmande ut genom fönstret för en minut.
Därför varken såg eller hörde hon mannen som kom in i rummet och ertappade henne med att må bra.
-Sitter du där och latar dig! Julskinkan kommer inte att koka sig själv ditt åbäke!
Hans ansikte blev rött av ansträngning och orden satt som en pil i hjärtat på kvinnan som låtit sin gard falla för en sekund.
Medan hon gick ut i köket och låtsades fixa med maten som redan var väl förbered kunde hon inte sluta tänka på hur underbar julen skulle vara om hon bara slapp makens aggressiva attacker hela tiden. Hon längtade tillbaka till när hon var liten och julen var magisk.
Mannen skrek något om att elden var för liten och hon gick in i vardagsrummet igen där han satt och läste sin tidning bara två steg ifrån den öppna spisen.
Hon lade på mer ved och petade i elden med eldgaffeln.
Han muttrade någon elak kommentar bakom tidningen men hon hörde honom inte. Det behövdes inte. Bägaren hade redan runnit över.
Utan att hon egentligen visste hur så stod hon plötsligt framför honom på stadiga ben och sade hans namn.
Mannen sänkte irriterat ner tidningen men tystnade när han märkte att det var något konstigt med stämningen.
Det var det sista han gjorde i livet. Kvinnan körde in eldgaffeln i bröstet på honom djupt och träffsäkert. Efter att ha skött allt i huset i flera år var hon stark.
Blod gurglades ut över mannens haka när han försökte säga något men ögonen stirrade strax döda framåt.
Den julen var den bästa i hennes liv.
Som jag skrev tidigare är denna text oredigerad.
Och skriven bara rakt upp och ner :-) Det var kul!
onsdag 17 december 2014
Nattens dotter
Hon låg på rygg i gräset. Den gigantiska fullmånen lyste upp det mörka landskapet med en spöklik blå-svart ton. Luften var varm och torr och alldeles perfekt.
Hennes ögon vandrade över himlavalvet och alla stjärnorna som lyste ner på just henne. Det var flera tusentals. Ingen stjärna var den andra lik. Hon kände sig liten och betydelselös i deras jämförelse.
Det var en skön känsla.
Hon tänkte att man ofta förstorade sig själv och framförallt sina problem.
Att allting verkade så stort när man stod mitt i det och inte visst vad man skulle göra men att det verkade oviktigt när man låg i gräset och tittade på alla miljoner stjärnor som inte ens skulle märka om man dog.
En fladdermus flög frenetiskt ovanför henne fram och tillbaka och iaktog. Undrade väl förmodligen vad det var för konstigt djur som låg där nere.
Hon tyckte om fladdermöss. Hade hört att dom var orädda. Människan var inte naturliga fiender till dom och därför var dom lätta att hantera om dom var skadade och behövde vård. Men det som fashinerade henne mest var att dom inte fäste sig vid sina vårdgivare. När rehabiliteringen var slutförd flög dom iväg för att aldrig återvända.
Orädda men ändå självständiga.
I sitt nästa liv ville hon vara en fladdermus.
En varm vind svepte över ängen och smekte hennes kropp. Hon slöt ögonen och njöt av enkelheten och naturen.
I natten var hon trygg och osynlig att vara sig själv.
Nu var det ingen som ville ha hennes uppmärksamhet. Ingen som krävde något av henne. Inga måsten eller ansvar. Det fanns bara hon och oändligheten.
Det var magiskt.
Fladdermusen tröttnade på att iakta varelsen och fladdrade vidare i jakt på föda. Månen fortsatte att skina i sin magnifika storhet och gräset fortsatte att svajja i nattens vind.
Allting var som det brukar och samtidigt helt perfekt.
Hon skulle aldrig återvända hit.
söndag 17 augusti 2014
Avslutet
Regnet slängde sig aggressivt mot det lilla fönstret i köket. En lång slinga av rök letade sig upp mot taket från hennes cigarett. Den var nästan slut, ändå hade hon inte tagit mer än två bloss. Ögonen var klarblå och omgavs att ett svart sot som för några timmar sedan varit en perfekt sminkning. Dom stirrade rakt ut i ovädret men det var inte det dom såg.
Det bruna håret hängde i toviga lockar över ryggen som var bar. Hon hade endast ett par trosor på sig.
På borde låg ett kvitto från taxiresan hem. 649 kronor.
Hon tog ett djupt bloss och fimpade.
Mobilen låg på bordet helt tyst, utan att egentligen tänka efter tog hon upp den och låste upp knapplåset.
Sedan letade hon upp hans nummer och stirrade på det ett tag. Ögonen fuktades igen.
Innan hon vart för känslosam tog hon bort numret och fortsatte med deras sms konversation. Med några enkla klick var han raderad ur hennes liv.
Plötsligt kändes andetagen lite lättare.
Hon tände en ny cigarett, slöt sina ögon och lyssnade till regnet.
Dagens skrivuff, kvitto.
Det bruna håret hängde i toviga lockar över ryggen som var bar. Hon hade endast ett par trosor på sig.
På borde låg ett kvitto från taxiresan hem. 649 kronor.
Hon tog ett djupt bloss och fimpade.
Mobilen låg på bordet helt tyst, utan att egentligen tänka efter tog hon upp den och låste upp knapplåset.
Sedan letade hon upp hans nummer och stirrade på det ett tag. Ögonen fuktades igen.
Innan hon vart för känslosam tog hon bort numret och fortsatte med deras sms konversation. Med några enkla klick var han raderad ur hennes liv.
Plötsligt kändes andetagen lite lättare.
Hon tände en ny cigarett, slöt sina ögon och lyssnade till regnet.
Dagens skrivuff, kvitto.
måndag 17 februari 2014
Samlaren
Han betraktade henne på avstånd. Hur hon hjälpte hunden upp på stranden. Hennes vita tänder blänkte i hennes solbruna ansikte och det blonda håret glänste på hennes huvud som en gloria. Han kunde nästan känna hennes godhet stråla som en varm våg igenom honom. Hans kropp svarade med en rysning. Snart var hon hans, han skulle absorbera henne långsamt. Låta kärleken sjunka in i hans inre och göra honom hel.
Med slutna ögon vände hans sitt bleka ansikte mot solen och bakom solglasögonen tårades sig ögonen i förväntan över det som komma skall.
Det var redan förberett. Han kunde se det framför sig, den kalla källaren, badkaret, bordet som användes vid förberedelsen, knivarna. Han kunde aldrig bestämma sig för vilken kniv han skulle använda i förväg. Dom talade aldrig med honom förens hans gåva låg där. Händerna började svettas av upphetsning när han såg scenariot spelas upp på insidan av ögonlocken och Han kunde nästan känna lukten av järn, svett och ångest.
Andas, inte bli för upphetsad nu. Det är inte dags riktigt än. Tänkte han samtidigt som ett barn började gråta vid handduken bara några meter ifrån honom.
Hon vände sig om mot oljudet och bara för en sekund såg hon på honom med sina underbara ögon. Det var som om resten av världen stannade av vördnad inför deras möte. Snart, snart skulle han få introducera sig och bjuda in henne att bli ett med honom för evigt.
Text inspirerad av bilden http://www.flickr.com/photos/elchupacabra/10922920634/sizes/z/in/photostream/
Med slutna ögon vände hans sitt bleka ansikte mot solen och bakom solglasögonen tårades sig ögonen i förväntan över det som komma skall.
Det var redan förberett. Han kunde se det framför sig, den kalla källaren, badkaret, bordet som användes vid förberedelsen, knivarna. Han kunde aldrig bestämma sig för vilken kniv han skulle använda i förväg. Dom talade aldrig med honom förens hans gåva låg där. Händerna började svettas av upphetsning när han såg scenariot spelas upp på insidan av ögonlocken och Han kunde nästan känna lukten av järn, svett och ångest.
Andas, inte bli för upphetsad nu. Det är inte dags riktigt än. Tänkte han samtidigt som ett barn började gråta vid handduken bara några meter ifrån honom.
Hon vände sig om mot oljudet och bara för en sekund såg hon på honom med sina underbara ögon. Det var som om resten av världen stannade av vördnad inför deras möte. Snart, snart skulle han få introducera sig och bjuda in henne att bli ett med honom för evigt.
Text inspirerad av bilden http://www.flickr.com/photos/elchupacabra/10922920634/sizes/z/in/photostream/
måndag 30 december 2013
Gott nytt år
Imorgon ska jag älska,
älska mig själv som jag är,
imorgon ska jag leva,
leva utan fruktan,
imorgon ska jag andas,
imorgon ska jag dansa,
igår så var jag ledsen,
jag grät över sorger jag bär,
igår var livet tungt,
skulle det verkligen vara såhär?
igår så såg jag svart,
det var långt till skratt,
men imorgon ska jag leva,
imorgon är mitt år!
då kan jag inte fela,
då ska jag läka mina sår,
imorgon är en annan dag,
än den som var igår.
Gott nytt år!
torsdag 19 december 2013
onsdag 18 december 2013
Saknad
Hon stängde dörren bakom sig och lutade sin kropp och sitt huvud mot det massiva träet bakom sig. En djup suck gled utöver hennes läppar och hon lät tiden stå stilla en liten stund.
Morran väckte henne genom att stryka sig mot benen och kräva uppmärksamhet, hon var hungrig som vanligt och höll säkert på att svälta ihjäl enligt henne själv. Vem som helst som inte var blind hade nog argumenterat emot. Sara tog upp pälsdjuret och drog in hennes doft.
-Har du saknat mig?
-Mjaaaaauuuuu! (Maaaaaat).
Med ett stelt flin gav hon upp. Köket låg bredvid hallen så det dröjde inte många minuter innan ljudet av torrmat mot keramikskål fyllde tomheten.
Nycklarna slängde hon på golvet. Inga nycklar på bordet. Så sa alltid mormor. Hon saknade henne nu, det gjorde fortfarande så jävla ont. Som en glasskärva som fastnat i bröstet. Det måste väl gå över snart? Hon sjönk ihop på en av stolarna vid köksbordet och begravde sin panna i armarna som låg stumt mot bordsduken. Om hon önskade tillräckligt hårt kanske allt bara varit en dröm? Hon kanske kunde vakna upp i köket och se henne där igen?
Plötsligt kände Sara en doft av nybakat. Hon ryckte till eftersom det inte fanns något nybakat eller ens ätbart längre i köket. Takeaway var hennes nya gud. Ändå fanns lukten där. Huvudet lyftes sakta upp.
Mitt framför henne på bordet låg en lapp. Hur fasen hade hon missat den? Händerna envisades med att darra lite när dom tveksamt rörde vid bläcket. Hon kände igen skrivstilen väl. Det stod: Älskar dig. /Mormor.
Morran väckte henne genom att stryka sig mot benen och kräva uppmärksamhet, hon var hungrig som vanligt och höll säkert på att svälta ihjäl enligt henne själv. Vem som helst som inte var blind hade nog argumenterat emot. Sara tog upp pälsdjuret och drog in hennes doft.
-Har du saknat mig?
-Mjaaaaauuuuu! (Maaaaaat).
Med ett stelt flin gav hon upp. Köket låg bredvid hallen så det dröjde inte många minuter innan ljudet av torrmat mot keramikskål fyllde tomheten.
Nycklarna slängde hon på golvet. Inga nycklar på bordet. Så sa alltid mormor. Hon saknade henne nu, det gjorde fortfarande så jävla ont. Som en glasskärva som fastnat i bröstet. Det måste väl gå över snart? Hon sjönk ihop på en av stolarna vid köksbordet och begravde sin panna i armarna som låg stumt mot bordsduken. Om hon önskade tillräckligt hårt kanske allt bara varit en dröm? Hon kanske kunde vakna upp i köket och se henne där igen?
Plötsligt kände Sara en doft av nybakat. Hon ryckte till eftersom det inte fanns något nybakat eller ens ätbart längre i köket. Takeaway var hennes nya gud. Ändå fanns lukten där. Huvudet lyftes sakta upp.
Mitt framför henne på bordet låg en lapp. Hur fasen hade hon missat den? Händerna envisades med att darra lite när dom tveksamt rörde vid bläcket. Hon kände igen skrivstilen väl. Det stod: Älskar dig. /Mormor.
Skrivpuff bild
Måste du vara sådär emo?
Jag pallar verkligen inte. Kan inte hålla din hand och låtsas att jag bryr mig. Är du inte trött på att höra ditt eget gnäll?
Det är inte synd om dig bara för att allt går i svart.
Jag är klar nu, väljer en annan väg att vandra. Orkar inte vara offer mer.
Vore trevligt om du ville följa med, du är så mycket mer än du ser.
Jag pallar verkligen inte. Kan inte hålla din hand och låtsas att jag bryr mig. Är du inte trött på att höra ditt eget gnäll?
Det är inte synd om dig bara för att allt går i svart.
Jag är klar nu, väljer en annan väg att vandra. Orkar inte vara offer mer.
Vore trevligt om du ville följa med, du är så mycket mer än du ser.
Monstret och Carl
Solen strålade på sitt bästa humör över den lilla staden. Sommaren hade varit varm och skulle fortsätta med det ett tag till.
Överallt gick och satt folk som dyrkade den gula cirkeln, men en man släpade sig fram på gatorna, helt opåverkad av det allmänna lyckoruset.
Han irrade sig fram på gatan gick och gick in i folk utan att be om ursäkt. Som tur var brydde sig dom flesta inte om detta, det var ju en så strålande dag i övrigt!
Precis när mannen skulle svänga in på Konsum fick han syn på löpsedlarna. "Ung kvinna sliten i stycken""Rovdjur mördar kvinna"
Det vände sig i magen på Carl. Han var tvungen att ta stöd mot en vägg och luta sig fram för att andas lite.
Överallt gick och satt folk som dyrkade den gula cirkeln, men en man släpade sig fram på gatorna, helt opåverkad av det allmänna lyckoruset.
Han irrade sig fram på gatan gick och gick in i folk utan att be om ursäkt. Som tur var brydde sig dom flesta inte om detta, det var ju en så strålande dag i övrigt!
Precis när mannen skulle svänga in på Konsum fick han syn på löpsedlarna. "Ung kvinna sliten i stycken""Rovdjur mördar kvinna"
Det vände sig i magen på Carl. Han var tvungen att ta stöd mot en vägg och luta sig fram för att andas lite.
Inne i affären hånade mejeri disken honom med alla sina val. Hon hade alltid tvingat honom att köpa lättmjölk. Ingen av oss behöver mer fett Carl. brukade hon säga. Nu sneglade han från den blåa förpackningen till den röda. Sedan tittade han på sin mage som egentligen inte stack ut så mycket men han tog ändå lättmjölken. En banan, fågelmat och ett paket röda prince låg också i kassen när han gick hem.
Väl hemma lade han sig på sängen där han legat sömnlös senaste timmarna och slöt ögonen med en tung suck. Det tog inte mer än 5 minuter innan bilder på en ung kvinnas kropp, sargad och blodig, knappt igenkännbar, dök upp i hans inre. Carl satte sig upp med ett ryck. Sedan bröt han ihop i tårar.
I en sliten gammal fjällräven väska under sängen låg en blå sjal som luktade hallon och en liten skvätt av citron.
Han plockade försiktigt upp sjalen och smekte sin våta kind med den. Drog in doften och försökte minnas dom bra stunderna.
Under hennes lukt kunde han känna något kallt och fuktigt som dröjde sig kvar. En lukt av järn och mögel. Carl slängde ifrån sig tyget som om han bränt sig på det.
Med ett fast grepp om sina knän gungade han fram och tillbaka medan tårarna rann ner för hans kinder. Ansiktet var tomt och ögonen stirrade rakt ut i intet.
Någonstans snarkade ett monster.
I en sliten gammal fjällräven väska under sängen låg en blå sjal som luktade hallon och en liten skvätt av citron.
Han plockade försiktigt upp sjalen och smekte sin våta kind med den. Drog in doften och försökte minnas dom bra stunderna.
Under hennes lukt kunde han känna något kallt och fuktigt som dröjde sig kvar. En lukt av järn och mögel. Carl slängde ifrån sig tyget som om han bränt sig på det.
Med ett fast grepp om sina knän gungade han fram och tillbaka medan tårarna rann ner för hans kinder. Ansiktet var tomt och ögonen stirrade rakt ut i intet.
Någonstans snarkade ett monster.
Doft
Porten var tung och lät illa när han med hjälp av hela sin tyngd drog upp den. Månljuset strålade in i lokalen genom enorma fönster som verkade vara det enda som fortfarande var intakt här. Bråte låg utspritt över betonggolvet och han fick titta noga vart fötterna hamnade så han inte slog ihjäl sig.
Doften av mögel och järn letade sig in i näsan och kläderna. Det var inte kallt men fukten gjorde ändå sitt när den trängde ända in i benen.
Han kunde höra snarkningarna, dova och långsamma. Det var som om tiden själv låg och sov här inne.
För att vara beredd tog han upp 4 kilos steken ut ryggan och höll den stadigt i sin högra hand medans stegen motvilligt närmade sig källan till oljudet.
En enorm skugga låg framför honom, det var omöjligt att urskilja någon anatomi när den låg i mörkret men han höll upp matbiten och väntade på reaktion.
Snarkandet hade slutat och två väldiga gula ögon dök upp ca 3 meter ifrån handen och stirrade.
Skuggan började mödosamt resa på sig, som om den sovit i tusen år. Klor skrapade mot golvet och leder knakade.
In i ljuset steg ett monster med otrolig smidighet och rörlighet från det han nyss sett. Den stannade precis framför honom och blottade sina tänder. En svart tunga gled ut från gapet och greppade tag om köttbiten för att sedan sluka den hel.
Mannen svalde och tog upp en sjal ut väskan, tittade på den, tvekade en sekund men höll den sedan framför besten och sade:
-Anna.
Tingesten hånlog plötsligt, och något som kunde varit en blandning mellan skratt och morrande steg ur dess strupe. Den nosade en stund på sjalen, spände sedan sina ögon i mannen som nu darrade och med ett språng kastade den sig över honom och vidare ut genom järnporten, ut till natten.
Mannen föll ihop på golvet och bidrog till den redan blöta miljön med sina salta tårar.
Vad har jag gjort?
Av ordet doft från skrivpuff.blogspot.se
Gömstället
Långt inuti mig, bakom skratt och styrka, där har jag mitt gömställe. Där får jag vara mitt sanna jag. I mitt gömställe kan jag krypa in och försvinna för omvärlden, vara sårbar. Där har jag gömt alla "Nej! Jag vill inte" och alla "Du gjorde mig faktiskt ledsen".
På denna plats finns alla känslor och ord som inte fick vara med, som inte passade in i världen där ute. Som ett berg med hittegods som ingen vill kännas vid. Jag brukar sitta där och titta på alla brutna löften och känna djup sorg. Jag lovade mig själv att älska mig själv. Vad hände?
Från mitt gömställe växer det hopp om förändring, ett eko om en ljusare framtid.
På denna plats finns alla känslor och ord som inte fick vara med, som inte passade in i världen där ute. Som ett berg med hittegods som ingen vill kännas vid. Jag brukar sitta där och titta på alla brutna löften och känna djup sorg. Jag lovade mig själv att älska mig själv. Vad hände?
Från mitt gömställe växer det hopp om förändring, ett eko om en ljusare framtid.
Drömland
Jag känner mig konstig. Flytande, genomskinlig. Kan höra mina andetag tydligt, varför viskar världen?
En blå fjäril flyger ovanför mitt ansikte. Ovanför? Jag ligger visst ner. Försöker sätta mig upp men kroppen är på paus. "Sorry, tillbaka om tio".
En himmel som skiftar i blåa nyanser och långa grässtrån som svajar in i mitt synfält. Och fjärilen så klart. Den vill något. "Kom" vinkar den med sin ena tentakel. Jag svävar, svävar upp mot min vän som fnissar åt mig.
Hjärtat pumpar frenetiskt blod till hjärnan som försöker förstå, försöker greppa situationen. Då kommer ljudet. Vinden som leker med gräset, fåglar som sjunger, dolda av hundratals träd i alla färger jag någonsin sett.
Min kropp har vänt sig, jag flyger som man ska. Måste ju flyga rätt, vill inte göra fel.
Fjärilen skuttar iväg och jag försöker följa den. Mina fötter dras mot marken. Nej! Jag vill inte! Jag vill flyga!
Men tårna är redan nere i jorden, och jag förvandlas till ett massivt svart träd med nakna grenar som pekar finger åt solen. Här ska jag härska till tidens ände. Eller tills jag slutar drömma.
Text skriven efter orden konstig och drömma från en övning av Skrivpuff.
En blå fjäril flyger ovanför mitt ansikte. Ovanför? Jag ligger visst ner. Försöker sätta mig upp men kroppen är på paus. "Sorry, tillbaka om tio".
En himmel som skiftar i blåa nyanser och långa grässtrån som svajar in i mitt synfält. Och fjärilen så klart. Den vill något. "Kom" vinkar den med sin ena tentakel. Jag svävar, svävar upp mot min vän som fnissar åt mig.
Hjärtat pumpar frenetiskt blod till hjärnan som försöker förstå, försöker greppa situationen. Då kommer ljudet. Vinden som leker med gräset, fåglar som sjunger, dolda av hundratals träd i alla färger jag någonsin sett.
Min kropp har vänt sig, jag flyger som man ska. Måste ju flyga rätt, vill inte göra fel.
Fjärilen skuttar iväg och jag försöker följa den. Mina fötter dras mot marken. Nej! Jag vill inte! Jag vill flyga!
Men tårna är redan nere i jorden, och jag förvandlas till ett massivt svart träd med nakna grenar som pekar finger åt solen. Här ska jag härska till tidens ände. Eller tills jag slutar drömma.
Text skriven efter orden konstig och drömma från en övning av Skrivpuff.
Klaga
Nattens mörker kryper sakta in i mitt sinne. Trots värmen från ljusen fryser jag, inuti.
Mina kinder känns stela av salt och svullna av ilska.
Jag vill inte klaga, vill inte vara tung och obekväm för andra, vill inte påminna om att det gör ont i mig. Kan inte låta jag få plats i mitt liv. Vad gör man när man vill men inte vet hur?
En djup suck och en välkommen trötthet infinner sig. Min själsfrände hoppar upp i soffan och stryker sig hårdhänt mot mitt ansikte, gnuggar bort stelheten. Hon möter mina ögon och stirrar med ett djup och en kravlös kärlek.
Det ordnar sig. Orden smeker mitt sinne. Nuddar hennes nos med min näsa. Pussar hennes panna och borrar sen in näsan i hennes päls som doftar sommar.
Jag har det rätt bra ändå.
Ses
-Vi kan väl höras eller ses nästa vecka?
Hur ofta har inte dessa ord fötts i min mun, bara för att dö några minuter senare. Viljan finns där, glädjen att springa på någon man inte träffat på länge. Varför har jag inte ringt henne för? Vi som har haft så mycket kul tillsammans.
Men mitt huvud och mitt liv har varit fullt av alla dessa måsten. En osynlig rädsla för att inte passa in, inte duga.
Vem har tid för vänner, glädje och sånt man vill göra när det finns så mycket krav från världen?
Vem vågar ifrågasätta vad samhället har bestämt?
Om jag tar min medicin kanske dom inte ser hur olycklig jag är, hur långt ifrån mig själv jag känner mig. Om jag springer genom livet kanske jag inte ramlar.
Och det är jag, jag som låter det ske.
Hur ofta har inte dessa ord fötts i min mun, bara för att dö några minuter senare. Viljan finns där, glädjen att springa på någon man inte träffat på länge. Varför har jag inte ringt henne för? Vi som har haft så mycket kul tillsammans.
Men mitt huvud och mitt liv har varit fullt av alla dessa måsten. En osynlig rädsla för att inte passa in, inte duga.
Vem har tid för vänner, glädje och sånt man vill göra när det finns så mycket krav från världen?
Vem vågar ifrågasätta vad samhället har bestämt?
Om jag tar min medicin kanske dom inte ser hur olycklig jag är, hur långt ifrån mig själv jag känner mig. Om jag springer genom livet kanske jag inte ramlar.
Och det är jag, jag som låter det ske.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)