Saknad

Hon stängde dörren bakom sig och lutade sin kropp och sitt huvud mot det massiva träet bakom sig. En djup suck gled utöver hennes läppar och hon lät tiden stå stilla en liten stund.

Morran väckte henne genom att stryka sig mot benen och kräva uppmärksamhet, hon var hungrig som vanligt och höll säkert på att svälta ihjäl enligt henne själv. Vem som helst som inte var blind hade nog argumenterat emot. Sara tog upp pälsdjuret och drog in hennes doft.
-Har du saknat mig?
-Mjaaaaauuuuu! (Maaaaaat).
Med ett stelt flin gav hon upp. Köket låg bredvid hallen så det dröjde inte många minuter innan ljudet av torrmat mot keramikskål fyllde tomheten.

Nycklarna slängde hon på golvet. Inga nycklar på bordet. Så sa alltid mormor. Hon saknade henne nu, det gjorde fortfarande så jävla ont. Som en glasskärva som fastnat i bröstet. Det måste väl gå över snart? Hon sjönk ihop på en av stolarna vid köksbordet och begravde sin panna i armarna som låg stumt mot bordsduken. Om hon önskade tillräckligt hårt kanske allt bara varit en dröm? Hon kanske kunde vakna upp i köket och se henne där igen?

Plötsligt kände Sara en doft av nybakat. Hon ryckte till eftersom det inte fanns något nybakat eller ens ätbart längre i köket. Takeaway var hennes nya gud. Ändå fanns lukten där. Huvudet lyftes sakta upp.
Mitt framför henne på bordet låg en lapp. Hur fasen hade hon missat den? Händerna envisades med att darra lite när dom tveksamt rörde vid bläcket. Hon kände igen skrivstilen väl. Det stod: Älskar dig. /Mormor.

Två

Hon torkade en tår från hans tinning försiktigt för att inte ha sönder ögonblicket. Hans nakna kropp tryckte sig mot henne, inte med samma intensitet som innan utan mer som om han var rädd att hon skulle försvinna här och nu.
Hon begravde ansiktet i hans brösthår och lät sig omslutas av hans armar. Hon skakade, eller var det han?
Elden sprakade högljutt och vinden utanför slet i fönstret till den lilla stugan som om den ville komma in.

Hon skulle sakna det här, stillheten, värmen från hans kropp, hans doft, honom. Det var så overkligt. Hur man ena dagen inte har tid för den man älskar och det som är viktigt för att nästa dag få veta att man inte har tid alls. Till något.
Ett halvt liv av blod svett och tårar för att åstadkomma så mycket som möjligt, för att vara något, eller någon, för att synas och höras. Men hon hade alltid känt sig genomskinlig hur mycket uppmärksamhet hon än fått. Förutom med honom. Han var den enda som såg henne fullt ut, som tog sig tid att verkligen titta.

Och honom hade hon gett minst, hon hade slösat av sig själv, sin tid och sin energi till alla omkring henne så det fanns oftast inget kvar till honom. Ändå stannade han kvar.
Nu när hon äntligen förstått allt var det ändå han som skulle straffas, för han skulle behöva vara kvar, ensam.
3 månader max, vad hinner man på det? Kan man ge någon en livstid av kärlek på så kort tid? Kan man gottgöra flera år av försummande?

En smekning väckte henne ur hennes tankar.
Han såg på henne genom tårfyllda ögon medans han höll hennes ansikte i sin hand. Munnen öppnades men stängdes igen, han hittade inte orden, kunde inte förmedla den sorg och smärta som börjat sprida sig i hans bröst. Men hon förstog, utan ett ljud så visste hon exakt för det var också hennes sorg.
Hennes rädsla var hans, för första gången delade dom allt.
Hon kysste honom hårt och kände en kärlek mitt bland allt det onda. Just nu fanns dom här, tillsammans, just nu var dom två.