tisdag 30 december 2014

Skrivövning

Fick en övning av min coach att skriva utan att rätta eventuella fel eller upprepningar. Tänkte vara modig och skriva den här i bloggen istället för privat.

Solen strålade igenom trädkronorna och värmde hennes kropp. Värmen var nästan outhärdlig. Hon gled ner från liggdynan ner i poolen och tog två simtag för att komma fram till kanten. Där hade hon utsikt över skogen.
Det var tyst. Helt underbart tyst.
Solen smekte hennes rygg och vattnet svalkade hennes kropp. Hon kunde inte minnas när hon mådde såhär bra sist. Detta måste vara himmelriket tänkte hon.
Ifrån skogen hördes fåglarnas sång, stillsam och vacker. Hon studerade träden och försökte hitta dom, men det var som om träden själva sjöng. Fåglarna syntes inte till. En rysning gick upp för hennes ryggrad.

Hon lade armnarna i kors på poolkanten och lät kroppen flyta upp till ytan. Viktlös och bekymmerslös begrundade hon hur smärtsamt vackert det var omkring henne.
Detta var en dröm hon aldrig ville vakna upp ur.
Hon var ensam i sitt paradis, hon hade dött och äntligen fått sin belöning för det helvette hon gått igenom.
Det här var hennes eget nirvana.

Hennes njutning avbröts av betjäntens diskreta harkling när denne kom in med maten. Det var tydligen redan middag.
En utsökt blandning av söta frukter tillsammans med salt kött och en sur Mojito gav hennes smaklökar en orgasm hon sent skulle glömma.

Hon åt av maten i skuggan under parasollet, på mage på ena solsängen. Tog sin tid, njöt av varje tugga. Något hon aldrig gjort förut. Det tog förmodligen lång tid att äta den måltiden men det visste hon inte eftersom hon lagt ifrån sig mobilen (hennes enda klocka) när hon först kom hit.

Plötsligt vaknade hon av att solen började gå ner, någon hade plockat undan maten och lagt en filt över henne. Hon måste ha somnat av mättnad.
Hon sträckte lite på sig och gick sedan in i sin träkojja. Ett par haremsbyxor och ett linne, håret i en knut och sandaler på. Nu var hon redo för natten.

Hon kunde höra öjudet av folk och trummor redan från långt håll. En eld av rörelse och frihet vaknade i henne och innan hon ens klivit in i ljuset av den stora brasan rörde hon på höfterna i takt till musiken.
Hon dansade tills hon stupade, sjöng tills rösten brast, drack tills kroppen inte kunde dricka mer.
Månen lyste med sin prakt och iaktog hennes gåva.

När musiken tonat av och stranden började bli folktom promenerade hon hem igen. Lyckligare än hon någonsin varit.
Det var värt det. Allt var värt det här. Mitt himmelrike. Mitt nirvana.


lördag 20 december 2014

Sagor för vuxna

Har en liten idé jag vill testa. Ska skriva små korta sagor som jag inte får redigera. Ska försöka skriva en så ofta jag kan. Vi får se om jag tycker det är kul och fortsätter.

Kvinnan och julgranen.

Det var en gång en kvinna som levde i ett litet litet hus med sin lilla lilla man. Mannen kände sig mindre värd eftersom hans storlek inte var så mycket att tala om så han kände ett behov av att trycka ner kvinnan.
Detta gjorde han så fort han fick tillfälle, när maten var perfekt kunde han klaga att den var för varm. Hade hon städat hemma hela dagen klagade han på att hon inte tagit hand om sitt utseende nog och att det var förskräckligt att han skulle behöva stå ut med att komma hem till en sådan ful fru.
Hade hon gjort sig vacker för honom kunde han klaga på att det inte var rent nog hemma eller att maten inte var god nog åt honom.

Mannens bitterhet drev deras vänner och familj ifrån dom eftersom kvinnan inte var den enda person mannen klagade på för att förstora sig själv.
Tillslut firade dom alla högtider ensamma. Förutom kvinnans födelsedag, den firades inte alls eftersom mannen ansåg sig inte ha tid med sådana obetydliga händelser.

En julafton, när snön låg perfekt vit utanför fönstren, sången från sjungande barn hördes ända in i parets hus och juldekorationerna lyste med sitt helande sken kände kvinnan en värme i bröstet hon sedan länge glömt. För en sekund glömde hon bort mannen och lät julfriden sprida sig i hennes späda kropp som var stel av alla förolämpningar som sköljts över henne under senaste årtiondet.
Hon suckade och tittade drömmande ut genom fönstret för en minut.
Därför varken såg eller hörde hon mannen som kom in i rummet och ertappade henne med att må bra.

-Sitter du där och latar dig! Julskinkan kommer inte att koka sig själv ditt åbäke!
Hans ansikte blev rött av ansträngning och orden satt som en pil i hjärtat på kvinnan som låtit sin gard falla för en sekund.

Medan hon gick ut i köket och låtsades fixa med maten som redan var väl förbered kunde hon inte sluta tänka på hur underbar julen skulle vara om hon bara slapp makens aggressiva attacker hela tiden. Hon längtade tillbaka till när hon var liten och julen var magisk.
Mannen skrek något om att elden var för liten och hon gick in i vardagsrummet igen där han satt och läste sin tidning bara två steg ifrån den öppna spisen.
Hon lade på mer ved och petade i elden med eldgaffeln.
Han muttrade någon elak kommentar bakom tidningen men hon hörde honom inte. Det behövdes inte. Bägaren hade redan runnit över.

Utan att hon egentligen visste hur så stod hon plötsligt framför honom på stadiga ben och sade hans namn.
Mannen sänkte irriterat ner tidningen men tystnade när han märkte att det var något konstigt med stämningen.
Det var det sista han gjorde i livet. Kvinnan körde in eldgaffeln i bröstet på honom djupt och träffsäkert. Efter att ha skött allt i huset i flera år var hon stark.
Blod gurglades ut över mannens haka när han försökte säga något men ögonen stirrade strax döda framåt.

Den julen var den bästa i hennes liv.

Som jag skrev tidigare är denna text oredigerad.
Och skriven bara rakt upp och ner :-) Det var kul!

onsdag 17 december 2014

Nattens dotter

Hon låg på rygg i gräset. Den gigantiska fullmånen lyste upp det mörka landskapet med en spöklik blå-svart ton. Luften var varm och torr och alldeles perfekt. 
Hennes ögon vandrade över himlavalvet och alla stjärnorna som lyste ner på just henne. Det var flera tusentals. Ingen stjärna var den andra lik. Hon kände sig liten och betydelselös i deras jämförelse.
Det var en skön känsla. 
Hon tänkte att man ofta förstorade sig själv och framförallt sina problem.
Att allting verkade så stort när man stod mitt i det och inte visst vad man skulle göra men att det verkade oviktigt när man låg i gräset och tittade på alla miljoner stjärnor som inte ens skulle märka om man dog.

En fladdermus flög frenetiskt ovanför henne fram och tillbaka och iaktog. Undrade väl förmodligen vad det var för konstigt djur som låg där nere. 
Hon tyckte om fladdermöss. Hade hört att dom var orädda. Människan var inte naturliga fiender till dom och därför var dom lätta att hantera om dom var skadade och behövde vård. Men det som fashinerade henne mest var att dom inte fäste sig vid sina vårdgivare. När rehabiliteringen var slutförd flög dom iväg för att aldrig återvända. 
Orädda men ändå självständiga.
I sitt nästa liv ville hon vara en fladdermus.

En varm vind svepte över ängen och smekte hennes kropp. Hon slöt ögonen och njöt av enkelheten och naturen. 
I natten var hon trygg och osynlig att vara sig själv.
Nu var det ingen som ville ha hennes uppmärksamhet. Ingen som krävde något av henne. Inga måsten eller ansvar. Det fanns bara hon och oändligheten. 
Det var magiskt.

Fladdermusen tröttnade på att iakta varelsen och fladdrade vidare i jakt på föda. Månen fortsatte att skina i sin magnifika storhet och gräset fortsatte att svajja i nattens vind. 
Allting var som det brukar och samtidigt helt perfekt. 
Hon skulle aldrig återvända hit.