Gott nytt år

Imorgon ska jag älska,

älska mig själv som jag är,

imorgon ska jag leva,

leva utan fruktan,

imorgon ska jag andas,

imorgon ska jag dansa,

igår så var jag ledsen,

jag grät över sorger jag bär,

igår var livet tungt,

skulle det verkligen vara såhär?

igår så såg jag svart,

det var långt till skratt,

men imorgon ska jag leva,

imorgon är mitt år!

då kan jag inte fela,

då ska jag läka mina sår,

imorgon är en annan dag,

än den som var igår.

Gott nytt år!

Du.

Jag önskar att jag kunde vara med dig utan att välja bort mig själv.

Saknad

Hon stängde dörren bakom sig och lutade sin kropp och sitt huvud mot det massiva träet bakom sig. En djup suck gled utöver hennes läppar och hon lät tiden stå stilla en liten stund.

Morran väckte henne genom att stryka sig mot benen och kräva uppmärksamhet, hon var hungrig som vanligt och höll säkert på att svälta ihjäl enligt henne själv. Vem som helst som inte var blind hade nog argumenterat emot. Sara tog upp pälsdjuret och drog in hennes doft.
-Har du saknat mig?
-Mjaaaaauuuuu! (Maaaaaat).
Med ett stelt flin gav hon upp. Köket låg bredvid hallen så det dröjde inte många minuter innan ljudet av torrmat mot keramikskål fyllde tomheten.

Nycklarna slängde hon på golvet. Inga nycklar på bordet. Så sa alltid mormor. Hon saknade henne nu, det gjorde fortfarande så jävla ont. Som en glasskärva som fastnat i bröstet. Det måste väl gå över snart? Hon sjönk ihop på en av stolarna vid köksbordet och begravde sin panna i armarna som låg stumt mot bordsduken. Om hon önskade tillräckligt hårt kanske allt bara varit en dröm? Hon kanske kunde vakna upp i köket och se henne där igen?

Plötsligt kände Sara en doft av nybakat. Hon ryckte till eftersom det inte fanns något nybakat eller ens ätbart längre i köket. Takeaway var hennes nya gud. Ändå fanns lukten där. Huvudet lyftes sakta upp.
Mitt framför henne på bordet låg en lapp. Hur fasen hade hon missat den? Händerna envisades med att darra lite när dom tveksamt rörde vid bläcket. Hon kände igen skrivstilen väl. Det stod: Älskar dig. /Mormor.

Skrivpuff bild

Måste du vara sådär emo?
Jag pallar verkligen inte. Kan inte hålla din hand och låtsas att jag bryr mig. Är du inte trött på att höra ditt eget gnäll?
Det är inte synd om dig bara för att allt går i svart.
Jag är klar nu, väljer en annan väg att vandra. Orkar inte vara offer mer.
Vore trevligt om du ville följa med, du är så mycket mer än du ser.

Från bild på skrivpuff.

Monstret och Carl

Solen strålade på sitt bästa humör över den lilla staden. Sommaren hade varit varm och skulle fortsätta med det ett tag till.
Överallt gick och satt folk som dyrkade den gula cirkeln, men en man släpade sig fram på gatorna, helt opåverkad av det allmänna lyckoruset.
Han irrade sig fram på gatan gick och gick in i folk utan att be om ursäkt. Som tur var brydde sig dom flesta inte om detta, det var ju en så strålande dag i övrigt!
Precis när mannen skulle svänga in på Konsum fick han syn på löpsedlarna. "Ung kvinna sliten i stycken""Rovdjur mördar kvinna"
Det vände sig i magen på Carl. Han var tvungen att ta stöd mot en vägg och luta sig fram för att andas lite.

Inne i affären hånade mejeri disken honom med alla sina val. Hon hade alltid tvingat honom att köpa lättmjölk. Ingen av oss behöver mer fett Carl. brukade hon säga. Nu sneglade han från den blåa förpackningen till den röda. Sedan tittade han på sin mage som egentligen inte stack ut så mycket men han tog ändå lättmjölken. En banan, fågelmat och ett paket röda prince låg också i kassen när han gick hem.

Väl hemma lade han sig på sängen där han legat sömnlös senaste timmarna och slöt ögonen med en tung suck. Det tog inte mer än 5 minuter innan bilder på en ung kvinnas kropp, sargad och blodig, knappt igenkännbar,  dök upp i hans inre. Carl satte sig upp med ett ryck. Sedan bröt han ihop i tårar.
I en sliten gammal fjällräven väska under sängen låg en blå sjal som luktade hallon och en liten skvätt av citron.
Han plockade försiktigt upp sjalen och smekte sin våta kind med den. Drog in doften och försökte minnas dom bra stunderna.
Under hennes lukt kunde han känna något kallt och fuktigt som dröjde sig kvar. En lukt av järn och mögel. Carl slängde ifrån sig tyget som om han bränt sig på det.
Med ett fast grepp om sina knän gungade han fram och tillbaka medan tårarna rann ner för hans kinder. Ansiktet var tomt och ögonen stirrade rakt ut i intet.
Någonstans snarkade ett monster.

Doft

Porten var tung och lät illa när han med hjälp av hela sin tyngd drog upp den. Månljuset strålade in i lokalen genom enorma fönster som verkade vara det enda som fortfarande var intakt här. Bråte låg utspritt över betonggolvet och han fick titta noga vart fötterna hamnade så han inte slog ihjäl sig.

Doften av mögel och järn letade sig in i näsan och kläderna. Det var inte kallt men fukten gjorde ändå sitt när den trängde ända in i benen.

Han kunde höra snarkningarna, dova och långsamma. Det var som om tiden själv låg och sov här inne.

För att vara beredd tog han upp 4 kilos steken ut ryggan och höll den stadigt i sin högra hand medans stegen motvilligt närmade sig källan till oljudet.

En enorm skugga låg framför honom, det var omöjligt att urskilja någon anatomi när den låg i mörkret men han höll upp matbiten och väntade på reaktion.

Snarkandet hade slutat och två väldiga gula ögon dök upp ca 3 meter ifrån handen och stirrade. 

Skuggan började mödosamt resa på sig, som om den sovit i tusen år. Klor skrapade mot golvet och leder knakade.

In i ljuset steg ett monster med otrolig smidighet och rörlighet från det han nyss sett. Den stannade precis framför honom och blottade sina tänder. En svart tunga gled ut från gapet och greppade tag om köttbiten för att sedan sluka den hel.

Mannen svalde och tog upp en sjal ut väskan, tittade på den, tvekade en sekund men höll den sedan framför besten och sade:

-Anna.

Tingesten hånlog plötsligt, och något som kunde varit en blandning mellan skratt och morrande steg ur dess strupe. Den nosade en stund på sjalen, spände sedan sina ögon i mannen som nu darrade och med ett språng kastade den sig över honom och vidare ut genom järnporten, ut till natten.

Mannen föll ihop på golvet och bidrog till den redan blöta miljön med sina salta tårar.

Vad har jag gjort?

Av ordet doft från skrivpuff.blogspot.se

Gömstället

Långt inuti mig, bakom skratt och styrka, där har jag mitt gömställe. Där får jag vara mitt sanna jag. I mitt gömställe kan jag krypa in och försvinna för omvärlden, vara sårbar. Där har jag gömt alla "Nej! Jag vill inte" och alla "Du gjorde mig faktiskt ledsen".

På denna plats finns alla känslor och ord som inte fick vara med, som inte passade in i världen där ute. Som ett berg med hittegods som ingen vill kännas vid. Jag brukar sitta där och titta på alla brutna löften och känna djup sorg. Jag lovade mig själv att älska mig själv. Vad hände?

Från mitt gömställe växer det hopp om förändring, ett eko om en ljusare framtid.

Drömland

Jag känner mig konstig. Flytande, genomskinlig. Kan höra mina andetag tydligt, varför viskar världen?
En blå fjäril flyger ovanför mitt ansikte. Ovanför? Jag ligger visst ner. Försöker sätta mig upp men kroppen är på paus. "Sorry, tillbaka om tio".

En himmel som skiftar i blåa nyanser och långa grässtrån som svajar in i mitt synfält. Och fjärilen så klart. Den vill något. "Kom" vinkar den med sin ena tentakel. Jag svävar, svävar upp mot min vän som fnissar åt mig.

Hjärtat pumpar frenetiskt blod till hjärnan som försöker förstå, försöker greppa situationen. Då kommer ljudet. Vinden som leker med gräset, fåglar som sjunger, dolda av hundratals träd i alla färger jag någonsin sett.
Min kropp har vänt sig, jag flyger som man ska. Måste ju flyga rätt, vill inte göra fel.

Fjärilen skuttar iväg och jag försöker följa den. Mina fötter dras mot marken. Nej! Jag vill inte! Jag vill flyga!
Men tårna är redan nere i jorden, och jag förvandlas till ett massivt svart träd med nakna grenar som pekar finger åt solen. Här ska jag härska till tidens ände. Eller tills jag slutar drömma.

Text skriven efter orden konstig och drömma från en övning av Skrivpuff.

Klaga

Nattens mörker kryper sakta in i mitt sinne. Trots värmen från ljusen fryser jag, inuti.

Mina kinder känns stela av salt och svullna av ilska. 

Jag vill inte klaga, vill inte vara tung och obekväm för andra, vill inte påminna om att det gör ont i mig. Kan inte låta jag få plats i mitt liv. Vad gör man när man vill men inte vet hur?

En djup suck och en välkommen trötthet infinner sig. Min själsfrände hoppar upp i soffan och stryker sig hårdhänt mot mitt ansikte, gnuggar bort stelheten. Hon möter mina ögon och stirrar med ett djup och en kravlös kärlek. 

Det ordnar sig. Orden smeker mitt sinne. Nuddar hennes nos med min näsa. Pussar hennes panna och borrar sen in näsan i hennes päls som doftar sommar.

Jag har det rätt bra ändå.

Ses

-Vi kan väl höras eller ses nästa vecka?
Hur ofta har inte dessa ord fötts i min mun, bara för att dö några minuter senare. Viljan finns där, glädjen att springa på någon man inte träffat på länge. Varför har jag inte ringt henne för? Vi som har haft så mycket kul tillsammans. 

Men mitt huvud och mitt liv har varit fullt av alla dessa måsten. En osynlig rädsla för att inte passa in, inte duga.
Vem har tid för vänner, glädje och sånt man vill göra när det finns så mycket krav från världen?
Vem vågar ifrågasätta vad samhället har bestämt?

Om jag tar min medicin kanske dom inte ser hur olycklig jag är, hur långt ifrån mig själv jag känner mig. Om jag springer genom livet kanske jag inte ramlar.

Och det är jag, jag som låter det ske.

Två

Hon torkade en tår från hans tinning försiktigt för att inte ha sönder ögonblicket. Hans nakna kropp tryckte sig mot henne, inte med samma intensitet som innan utan mer som om han var rädd att hon skulle försvinna här och nu.
Hon begravde ansiktet i hans brösthår och lät sig omslutas av hans armar. Hon skakade, eller var det han?
Elden sprakade högljutt och vinden utanför slet i fönstret till den lilla stugan som om den ville komma in.

Hon skulle sakna det här, stillheten, värmen från hans kropp, hans doft, honom. Det var så overkligt. Hur man ena dagen inte har tid för den man älskar och det som är viktigt för att nästa dag få veta att man inte har tid alls. Till något.
Ett halvt liv av blod svett och tårar för att åstadkomma så mycket som möjligt, för att vara något, eller någon, för att synas och höras. Men hon hade alltid känt sig genomskinlig hur mycket uppmärksamhet hon än fått. Förutom med honom. Han var den enda som såg henne fullt ut, som tog sig tid att verkligen titta.

Och honom hade hon gett minst, hon hade slösat av sig själv, sin tid och sin energi till alla omkring henne så det fanns oftast inget kvar till honom. Ändå stannade han kvar.
Nu när hon äntligen förstått allt var det ändå han som skulle straffas, för han skulle behöva vara kvar, ensam.
3 månader max, vad hinner man på det? Kan man ge någon en livstid av kärlek på så kort tid? Kan man gottgöra flera år av försummande?

En smekning väckte henne ur hennes tankar.
Han såg på henne genom tårfyllda ögon medans han höll hennes ansikte i sin hand. Munnen öppnades men stängdes igen, han hittade inte orden, kunde inte förmedla den sorg och smärta som börjat sprida sig i hans bröst. Men hon förstog, utan ett ljud så visste hon exakt för det var också hennes sorg.
Hennes rädsla var hans, för första gången delade dom allt.
Hon kysste honom hårt och kände en kärlek mitt bland allt det onda. Just nu fanns dom här, tillsammans, just nu var dom två.