fredag 13 juni 2014

Kvinnan och ilskan

Hon ville inte bara trycka ner honom i stolen, hon ville dominera honom totalt. Denna äckliga avskyvärda ursäkt till människa. Han satt där och trodde att han var något, men alla tyckte han var jobbig och rent ut av pinsam. Personligen ville hon göra honom illa, man kan inte bete sig hur som helst och inte bli straffad för det. En person som terroriserat människor och spridit lögner borde sättas stopp för.
Hon borrade in sin blick i honom, önskade att hon hade magiska krafter som kunde förgifta hans innanmäte och få honom att lida.
Vad är det med mig? Hur kom den här sidan fram? tänkte hon när hon insåg hur hennes knytnävar vitnade av ansträngning. Släpp det bara.

Efter mötet kände Bettina sig helt slut. Hur kunde en enda man ta så mycket energi? Det borde vara tvärtom. Idioter som han borde inte få ta någon energi alls. Världen kändes upp och ner just då.
Hjärnan ville inte stänga av och det kändes som om hon inte skulle få någon vila alls inatt om det fortsatte såhär. Hon bestämde sig för att gå ut och ta en promenad i mörkret trotts att kylan passerat nollan och det kunde vara halt. Kanske skulle sömnen komma ändå om kroppen var helt slut.

Klockan var inte mer än halv tio men det var redan mörkt ute och den kalla vinden bet sig fast i näsan. Bettina drog halsduken längre upp och försökte gå så fort hon kunde och samtidigt ha koll på var hon satte fötterna. Tack och lov hade dom passerat årets mörkaste dag och det skulle bara bli ljusare för varje natt.

När hon rundade hörnet ut mot trappan som ledde ner i skogen hörde hon något konstigt ljud, det lät som ett kvidande. Hon stannade upp och sökte med blicken vid den upplysta gångvägen. Längre fram såg hon någon ligga på marken. Trappan var hal och inte underhållen så det var inte den första som halkat så här års. Men när hon kom fram och fick se vem det var som låg där tändes det en låga inom henne. Det var han! Det var blod på marken vid huvudet och benet låg i en onaturlig vinkel. Det finns en gud.

-Hjälp mig! jämrade mannen och vände huvudet mot Bettina. När han såg vem det var spärrades ögonen upp. Han visste att det här inte var en människa som ville hjälpa honom. I ren chock försökte han vända sig men skrek till av smärta och tog sig för benet.

Hon log hånfullt, satte sig ner på huk och pekade mot benet.
-Det ser ut att göra ont det där. Varför ringer du inte efter ambulans?
-Jag ramlade på mobilen, den funkar inte. Kan du ringa åt mig?
Hon svarade inte direkt. Istället la hon handen på benet och tryckte till. Mannen skrek av smärta.
-Vad gör du? Är du galen? Jag ska anmäla dig till polisen!
-Jasså det ska du? Kanske inte är så smart med tanke på att du är alldeles ensam på en väg som folk sällan går på, det är minus grader och du kan inte röra dig eller kontakta någon. Det är bara ren tur att jag var knäpp nog att ge mig ut på en promenad i det här vädret.
Mannen låg tyst och man kunde se hur hans hjärna letade efter ord i ren panik.
-Istället ska du sluta vara en jobbig jävla skit. Du ska lägga ner din häxjakt och sluta störa friden som råder här. Låt folk ha det trevligt och skaffa dig en annan jävla hobby som inte innebär att göra livet jobbigt för andra. Ingen gillar dig. Håll dig undan. Om du gör det så ringer jag efter hjälp. Annars går jag härifrån.
Han stirrade på henne med ögon som skvallrade om rädslan han kände.
Efter ett tag vart hans ansikte mer slappt och han tittade ner i marken.
-Ok, jag ska sluta. Hjälp mig bara.
-Om du ljuger, om du inte bara är en idiot utan även en lögnare, då ska jag se till att du hamnar här igen och den gången kommer jag inte att hjälpa dig. Jag vet vart du bor.
Han höjde än en gång sin blick mot henne i panik.

Känslan av makt rusade runt i hennes huvud. Hon log och tog upp mobilen. Det skulle verkligen gå mot ljusare tider.

(Av ordet dominera från skrivpuff)