Äntligen fick hon tag i henne. Hon lyfte upp den motsträviga katten i famnen och kramade henne hårt. Saisa gav upp och lät sig hänga där i den hårda kärlekens famn.
Plötsligt blev hon stel.
Den lilla flickan följde den svarta skuggan upp med blicken, vandrade sakta där mörkret började formas till en skepnad, en figur.
Hon var liten, men inte dum. Något stämde inte. Det som stod framför henne var ingen man, den var liksom inte kompakt nog. Och huvudet var svart, inte mörkt utan svart som ett tomrum. Skepnaden började sakta vända sig om mot henne i en onaturligt skev rörelse.
Hon stod kvar medans katten började fräsa och svänga med svansen.
Dom andra människorna verkade inte lägga märke till den långa varelsen i utkanten av gatan. Det var mitt i rusningstrafik ändå var det ingen som gick på honom. Men ingen tittade på honom. Dom fortsatte att prata i sina mobiltelefoner, titta på sina klockan och springa med sina portföljer.
Den långa gestalten stirrade med sina vita lysande icke-ögon på henne som om den väntade på något. Katten krängde sig äntligen fri och sprang iväg men flickan var för upptagen med det som skedde framför för att protestera.
Istället tog hon några kliv fram och lade huvudet på sne och sa:
-Hej!
Varelsen visade ett par lysande tänder i det svarta tomhål som kunde vara något som liknade en mun.
Den väste fram något som lät som en hes utandning mer än ett ord.
-Hhhhsssssss.
En skällande hund väckte flickan ur hennes koncentration och hon vände sig om för att se om det möjligtvis var Saisa som var orsaken till hundens ilska. Det var det inte så vitt hon kunde se.
När hon vände sig tillbaka var det tomt på gatan framför henne. Vinden förde med sig höstlöven i en virvlande dans där hon tidigare sett något som hon fortfarande inte visste vad det var.
Flickan suckade och fortsatte jakten på sin katt.
