Två

Hon torkade en tår från hans tinning försiktigt för att inte ha sönder ögonblicket. Hans nakna kropp tryckte sig mot henne, inte med samma intensitet som innan utan mer som om han var rädd att hon skulle försvinna här och nu.
Hon begravde ansiktet i hans brösthår och lät sig omslutas av hans armar. Hon skakade, eller var det han?
Elden sprakade högljutt och vinden utanför slet i fönstret till den lilla stugan som om den ville komma in.

Hon skulle sakna det här, stillheten, värmen från hans kropp, hans doft, honom. Det var så overkligt. Hur man ena dagen inte har tid för den man älskar och det som är viktigt för att nästa dag få veta att man inte har tid alls. Till något.
Ett halvt liv av blod svett och tårar för att åstadkomma så mycket som möjligt, för att vara något, eller någon, för att synas och höras. Men hon hade alltid känt sig genomskinlig hur mycket uppmärksamhet hon än fått. Förutom med honom. Han var den enda som såg henne fullt ut, som tog sig tid att verkligen titta.

Och honom hade hon gett minst, hon hade slösat av sig själv, sin tid och sin energi till alla omkring henne så det fanns oftast inget kvar till honom. Ändå stannade han kvar.
Nu när hon äntligen förstått allt var det ändå han som skulle straffas, för han skulle behöva vara kvar, ensam.
3 månader max, vad hinner man på det? Kan man ge någon en livstid av kärlek på så kort tid? Kan man gottgöra flera år av försummande?

En smekning väckte henne ur hennes tankar.
Han såg på henne genom tårfyllda ögon medans han höll hennes ansikte i sin hand. Munnen öppnades men stängdes igen, han hittade inte orden, kunde inte förmedla den sorg och smärta som börjat sprida sig i hans bröst. Men hon förstog, utan ett ljud så visste hon exakt för det var också hennes sorg.
Hennes rädsla var hans, för första gången delade dom allt.
Hon kysste honom hårt och kände en kärlek mitt bland allt det onda. Just nu fanns dom här, tillsammans, just nu var dom två.