Hon stängde dörren bakom sig och lutade sin kropp och sitt huvud mot det massiva träet bakom sig. En djup suck gled utöver hennes läppar och hon lät tiden stå stilla en liten stund.
Morran väckte henne genom att stryka sig mot benen och kräva uppmärksamhet, hon var hungrig som vanligt och höll säkert på att svälta ihjäl enligt henne själv. Vem som helst som inte var blind hade nog argumenterat emot. Sara tog upp pälsdjuret och drog in hennes doft.
-Har du saknat mig?
-Mjaaaaauuuuu! (Maaaaaat).
Med ett stelt flin gav hon upp. Köket låg bredvid hallen så det dröjde inte många minuter innan ljudet av torrmat mot keramikskål fyllde tomheten.
Nycklarna slängde hon på golvet. Inga nycklar på bordet. Så sa alltid mormor. Hon saknade henne nu, det gjorde fortfarande så jävla ont. Som en glasskärva som fastnat i bröstet. Det måste väl gå över snart? Hon sjönk ihop på en av stolarna vid köksbordet och begravde sin panna i armarna som låg stumt mot bordsduken. Om hon önskade tillräckligt hårt kanske allt bara varit en dröm? Hon kanske kunde vakna upp i köket och se henne där igen?
Plötsligt kände Sara en doft av nybakat. Hon ryckte till eftersom det inte fanns något nybakat eller ens ätbart längre i köket. Takeaway var hennes nya gud. Ändå fanns lukten där. Huvudet lyftes sakta upp.
Mitt framför henne på bordet låg en lapp. Hur fasen hade hon missat den? Händerna envisades med att darra lite när dom tveksamt rörde vid bläcket. Hon kände igen skrivstilen väl. Det stod: Älskar dig. /Mormor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar