Doft

Porten var tung och lät illa när han med hjälp av hela sin tyngd drog upp den. Månljuset strålade in i lokalen genom enorma fönster som verkade vara det enda som fortfarande var intakt här. Bråte låg utspritt över betonggolvet och han fick titta noga vart fötterna hamnade så han inte slog ihjäl sig.

Doften av mögel och järn letade sig in i näsan och kläderna. Det var inte kallt men fukten gjorde ändå sitt när den trängde ända in i benen.

Han kunde höra snarkningarna, dova och långsamma. Det var som om tiden själv låg och sov här inne.

För att vara beredd tog han upp 4 kilos steken ut ryggan och höll den stadigt i sin högra hand medans stegen motvilligt närmade sig källan till oljudet.

En enorm skugga låg framför honom, det var omöjligt att urskilja någon anatomi när den låg i mörkret men han höll upp matbiten och väntade på reaktion.

Snarkandet hade slutat och två väldiga gula ögon dök upp ca 3 meter ifrån handen och stirrade. 

Skuggan började mödosamt resa på sig, som om den sovit i tusen år. Klor skrapade mot golvet och leder knakade.

In i ljuset steg ett monster med otrolig smidighet och rörlighet från det han nyss sett. Den stannade precis framför honom och blottade sina tänder. En svart tunga gled ut från gapet och greppade tag om köttbiten för att sedan sluka den hel.

Mannen svalde och tog upp en sjal ut väskan, tittade på den, tvekade en sekund men höll den sedan framför besten och sade:

-Anna.

Tingesten hånlog plötsligt, och något som kunde varit en blandning mellan skratt och morrande steg ur dess strupe. Den nosade en stund på sjalen, spände sedan sina ögon i mannen som nu darrade och med ett språng kastade den sig över honom och vidare ut genom järnporten, ut till natten.

Mannen föll ihop på golvet och bidrog till den redan blöta miljön med sina salta tårar.

Vad har jag gjort?

Av ordet doft från skrivpuff.blogspot.se