Mina kinder känns stela av salt och svullna av ilska.
Jag vill inte klaga, vill inte vara tung och obekväm för andra, vill inte påminna om att det gör ont i mig. Kan inte låta jag få plats i mitt liv. Vad gör man när man vill men inte vet hur?
En djup suck och en välkommen trötthet infinner sig. Min själsfrände hoppar upp i soffan och stryker sig hårdhänt mot mitt ansikte, gnuggar bort stelheten. Hon möter mina ögon och stirrar med ett djup och en kravlös kärlek.
Det ordnar sig. Orden smeker mitt sinne. Nuddar hennes nos med min näsa. Pussar hennes panna och borrar sen in näsan i hennes päls som doftar sommar.
Jag har det rätt bra ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar