tisdag 30 december 2014

Skrivövning

Fick en övning av min coach att skriva utan att rätta eventuella fel eller upprepningar. Tänkte vara modig och skriva den här i bloggen istället för privat.

Solen strålade igenom trädkronorna och värmde hennes kropp. Värmen var nästan outhärdlig. Hon gled ner från liggdynan ner i poolen och tog två simtag för att komma fram till kanten. Där hade hon utsikt över skogen.
Det var tyst. Helt underbart tyst.
Solen smekte hennes rygg och vattnet svalkade hennes kropp. Hon kunde inte minnas när hon mådde såhär bra sist. Detta måste vara himmelriket tänkte hon.
Ifrån skogen hördes fåglarnas sång, stillsam och vacker. Hon studerade träden och försökte hitta dom, men det var som om träden själva sjöng. Fåglarna syntes inte till. En rysning gick upp för hennes ryggrad.

Hon lade armnarna i kors på poolkanten och lät kroppen flyta upp till ytan. Viktlös och bekymmerslös begrundade hon hur smärtsamt vackert det var omkring henne.
Detta var en dröm hon aldrig ville vakna upp ur.
Hon var ensam i sitt paradis, hon hade dött och äntligen fått sin belöning för det helvette hon gått igenom.
Det här var hennes eget nirvana.

Hennes njutning avbröts av betjäntens diskreta harkling när denne kom in med maten. Det var tydligen redan middag.
En utsökt blandning av söta frukter tillsammans med salt kött och en sur Mojito gav hennes smaklökar en orgasm hon sent skulle glömma.

Hon åt av maten i skuggan under parasollet, på mage på ena solsängen. Tog sin tid, njöt av varje tugga. Något hon aldrig gjort förut. Det tog förmodligen lång tid att äta den måltiden men det visste hon inte eftersom hon lagt ifrån sig mobilen (hennes enda klocka) när hon först kom hit.

Plötsligt vaknade hon av att solen började gå ner, någon hade plockat undan maten och lagt en filt över henne. Hon måste ha somnat av mättnad.
Hon sträckte lite på sig och gick sedan in i sin träkojja. Ett par haremsbyxor och ett linne, håret i en knut och sandaler på. Nu var hon redo för natten.

Hon kunde höra öjudet av folk och trummor redan från långt håll. En eld av rörelse och frihet vaknade i henne och innan hon ens klivit in i ljuset av den stora brasan rörde hon på höfterna i takt till musiken.
Hon dansade tills hon stupade, sjöng tills rösten brast, drack tills kroppen inte kunde dricka mer.
Månen lyste med sin prakt och iaktog hennes gåva.

När musiken tonat av och stranden började bli folktom promenerade hon hem igen. Lyckligare än hon någonsin varit.
Det var värt det. Allt var värt det här. Mitt himmelrike. Mitt nirvana.


lördag 20 december 2014

Sagor för vuxna

Har en liten idé jag vill testa. Ska skriva små korta sagor som jag inte får redigera. Ska försöka skriva en så ofta jag kan. Vi får se om jag tycker det är kul och fortsätter.

Kvinnan och julgranen.

Det var en gång en kvinna som levde i ett litet litet hus med sin lilla lilla man. Mannen kände sig mindre värd eftersom hans storlek inte var så mycket att tala om så han kände ett behov av att trycka ner kvinnan.
Detta gjorde han så fort han fick tillfälle, när maten var perfekt kunde han klaga att den var för varm. Hade hon städat hemma hela dagen klagade han på att hon inte tagit hand om sitt utseende nog och att det var förskräckligt att han skulle behöva stå ut med att komma hem till en sådan ful fru.
Hade hon gjort sig vacker för honom kunde han klaga på att det inte var rent nog hemma eller att maten inte var god nog åt honom.

Mannens bitterhet drev deras vänner och familj ifrån dom eftersom kvinnan inte var den enda person mannen klagade på för att förstora sig själv.
Tillslut firade dom alla högtider ensamma. Förutom kvinnans födelsedag, den firades inte alls eftersom mannen ansåg sig inte ha tid med sådana obetydliga händelser.

En julafton, när snön låg perfekt vit utanför fönstren, sången från sjungande barn hördes ända in i parets hus och juldekorationerna lyste med sitt helande sken kände kvinnan en värme i bröstet hon sedan länge glömt. För en sekund glömde hon bort mannen och lät julfriden sprida sig i hennes späda kropp som var stel av alla förolämpningar som sköljts över henne under senaste årtiondet.
Hon suckade och tittade drömmande ut genom fönstret för en minut.
Därför varken såg eller hörde hon mannen som kom in i rummet och ertappade henne med att må bra.

-Sitter du där och latar dig! Julskinkan kommer inte att koka sig själv ditt åbäke!
Hans ansikte blev rött av ansträngning och orden satt som en pil i hjärtat på kvinnan som låtit sin gard falla för en sekund.

Medan hon gick ut i köket och låtsades fixa med maten som redan var väl förbered kunde hon inte sluta tänka på hur underbar julen skulle vara om hon bara slapp makens aggressiva attacker hela tiden. Hon längtade tillbaka till när hon var liten och julen var magisk.
Mannen skrek något om att elden var för liten och hon gick in i vardagsrummet igen där han satt och läste sin tidning bara två steg ifrån den öppna spisen.
Hon lade på mer ved och petade i elden med eldgaffeln.
Han muttrade någon elak kommentar bakom tidningen men hon hörde honom inte. Det behövdes inte. Bägaren hade redan runnit över.

Utan att hon egentligen visste hur så stod hon plötsligt framför honom på stadiga ben och sade hans namn.
Mannen sänkte irriterat ner tidningen men tystnade när han märkte att det var något konstigt med stämningen.
Det var det sista han gjorde i livet. Kvinnan körde in eldgaffeln i bröstet på honom djupt och träffsäkert. Efter att ha skött allt i huset i flera år var hon stark.
Blod gurglades ut över mannens haka när han försökte säga något men ögonen stirrade strax döda framåt.

Den julen var den bästa i hennes liv.

Som jag skrev tidigare är denna text oredigerad.
Och skriven bara rakt upp och ner :-) Det var kul!

onsdag 17 december 2014

Nattens dotter

Hon låg på rygg i gräset. Den gigantiska fullmånen lyste upp det mörka landskapet med en spöklik blå-svart ton. Luften var varm och torr och alldeles perfekt. 
Hennes ögon vandrade över himlavalvet och alla stjärnorna som lyste ner på just henne. Det var flera tusentals. Ingen stjärna var den andra lik. Hon kände sig liten och betydelselös i deras jämförelse.
Det var en skön känsla. 
Hon tänkte att man ofta förstorade sig själv och framförallt sina problem.
Att allting verkade så stort när man stod mitt i det och inte visst vad man skulle göra men att det verkade oviktigt när man låg i gräset och tittade på alla miljoner stjärnor som inte ens skulle märka om man dog.

En fladdermus flög frenetiskt ovanför henne fram och tillbaka och iaktog. Undrade väl förmodligen vad det var för konstigt djur som låg där nere. 
Hon tyckte om fladdermöss. Hade hört att dom var orädda. Människan var inte naturliga fiender till dom och därför var dom lätta att hantera om dom var skadade och behövde vård. Men det som fashinerade henne mest var att dom inte fäste sig vid sina vårdgivare. När rehabiliteringen var slutförd flög dom iväg för att aldrig återvända. 
Orädda men ändå självständiga.
I sitt nästa liv ville hon vara en fladdermus.

En varm vind svepte över ängen och smekte hennes kropp. Hon slöt ögonen och njöt av enkelheten och naturen. 
I natten var hon trygg och osynlig att vara sig själv.
Nu var det ingen som ville ha hennes uppmärksamhet. Ingen som krävde något av henne. Inga måsten eller ansvar. Det fanns bara hon och oändligheten. 
Det var magiskt.

Fladdermusen tröttnade på att iakta varelsen och fladdrade vidare i jakt på föda. Månen fortsatte att skina i sin magnifika storhet och gräset fortsatte att svajja i nattens vind. 
Allting var som det brukar och samtidigt helt perfekt. 
Hon skulle aldrig återvända hit.

söndag 9 november 2014

Flickan och varelsen.

-Saisa!
Äntligen fick hon tag i henne. Hon lyfte upp den motsträviga katten i famnen och kramade henne hårt. Saisa gav upp och lät sig hänga där i den hårda kärlekens famn.
Plötsligt blev hon stel.
Den lilla flickan följde den svarta skuggan upp med blicken, vandrade sakta där mörkret började formas till en skepnad, en figur.

Hon var liten, men inte dum. Något stämde inte. Det som stod framför henne var ingen man, den var liksom inte kompakt nog. Och huvudet var svart, inte mörkt utan svart som ett tomrum. Skepnaden började sakta vända sig om mot henne i en onaturligt skev rörelse.
Hon stod kvar medans katten började fräsa och svänga med svansen.

Dom andra människorna verkade inte lägga märke till den långa varelsen i utkanten av gatan. Det var mitt i rusningstrafik ändå var det ingen som gick på honom. Men ingen tittade på honom. Dom fortsatte att prata i sina mobiltelefoner, titta på sina klockan och springa med sina portföljer.

Den långa gestalten stirrade med sina vita lysande icke-ögon på henne som om den väntade på något. Katten krängde sig äntligen fri och sprang iväg men flickan var för upptagen med det som skedde framför för att protestera.
Istället tog hon några kliv fram och lade huvudet på sne och sa:
-Hej!

Varelsen visade ett par lysande tänder i det svarta tomhål som kunde vara något som liknade en mun.
Den väste fram något som lät som en hes utandning mer än ett ord.
-Hhhhsssssss.

En skällande hund väckte flickan ur hennes koncentration och hon vände sig om för att se om det möjligtvis var Saisa som var orsaken till hundens ilska. Det var det inte så vitt hon kunde se.
När hon vände sig tillbaka var det tomt på gatan framför henne. Vinden förde med sig höstlöven i en virvlande dans där hon tidigare sett något som hon fortfarande inte visste vad det var.

Flickan suckade och fortsatte jakten på sin katt.

(Skriven efter inspiration av denna bild)


/vargkvinnan.

lördag 25 oktober 2014

amazonerna

Regnet duggade ojämnt ner på deras läderrustningar och lämnade mörka fläckar. Skogen bakom dom var tyst, alla varelser hade tagit skydd för regnet.
Sju människor satt på huk bakom några buskar och iaktog ett litet samhälle i kvällningen.

En av dom var en kvinna med mörkt långt hår, Dom olivgröna ögonen såg svarta ut i det gråa diset och halva ansiktet var täckt av svart färg.
Bredvid henne satt en kvinna med solljust hår, blåa ögon med svart färg runt. Hon var smärtsamt vacker samtidigt som det låg något skräckinjagande över henne. Hon var något mindre i kroppen än den bredaxlade mörkhåriga kvinnan.
Dom tittade snabbt på varandra och utan ord hade dom tagit ett beslut.
Kvinnan med mörkt hår signalerade till dom andra att cirkulera runt och täcka ryggen.
Själv begav sig dom två kvinnorna mitt in i lägret.

Samhället var inte stort, det bestod av tre hus, varav ett verkade vara förvaring, ett stall utan väggar och en hage med kritter.
Efter kvällens iaktagning visste dom att alla var samlade i ett av husen. Det kunde inte vara mer än 7 män och 4 kvinnor där inne. Ändå visste dom att segern inte var säkrad.

Den ljusa kvinnan ställde sig vid sidan av dörren medans den mörka sparkade in den. Ckocken i rummet gav henne två sekunder att välja ut sitt offer innan hon kastade iväg en liten kniv smitt helt i stål, den träffade precis där den skulle. En av männen ramlade baklänges av stolen gurglandes på sitt eget blod medans han förgäves försökte få ut kniven ur strupen.
Resten av rummet hade hunnit hämta sig från chocken och männen rusade nu mot dörren. Hon vände sig om och sprang några steg bort för att sedan möta dom.

Den första mannen ut genom dörren, en lång och smal yngling med stripigt hår, fick den ljuses ena yxa i bröstet och föll ihop. Dom andra var tvugna att hoppa över honom vilket gav henne tid att gruppera med sin vännina.

torsdag 28 augusti 2014

Kort dikt

Katten klöser, vassa klor,
regnet öser, som en flod,
vargen ylar, månen rund,

låt mig vila här en stund.

söndag 17 augusti 2014

Avslutet

Regnet slängde sig aggressivt mot det lilla fönstret i köket. En lång slinga av rök letade sig upp mot taket från hennes cigarett. Den var nästan slut, ändå hade hon inte tagit mer än två bloss. Ögonen var klarblå och omgavs att ett svart sot som för några timmar sedan varit en perfekt sminkning. Dom stirrade rakt ut i ovädret men det var inte det dom såg.
Det bruna håret hängde i toviga lockar över ryggen som var bar. Hon hade endast ett par trosor på sig.

På borde låg ett kvitto från taxiresan hem. 649 kronor.
Hon tog ett djupt bloss och fimpade.
Mobilen låg på bordet helt tyst, utan att egentligen tänka efter tog hon upp den och låste upp knapplåset.
Sedan letade hon upp hans nummer och stirrade på det ett tag. Ögonen fuktades igen.
Innan hon vart för känslosam tog hon bort numret och fortsatte med deras sms konversation. Med några enkla klick var han raderad ur hennes liv.
Plötsligt kändes andetagen lite lättare.
Hon tände en ny cigarett, slöt sina ögon och lyssnade till regnet.

Dagens skrivuff, kvitto.

fredag 18 juli 2014

Tro

Jag tror på mig själv.
På att jag alltid gör mitt bästa,
tror på att mitt bästa inte alltid är bra nog,
men jag gör det ändå.
Jag tror på att jag någon gång kommer acceptera min mänsklighet,
och att jag kommer förlåta mina brister.

Från skrivpuffen Tro.

onsdag 9 juli 2014

Skam

Månen lyste in med sitt mjuka ljus i lokalen och skapade en overklig stämning. Hon satt i den sträva manchestersoffan mot långväggen med fönster och såg sig stillsamt runt. Allting var kliniskt städat och tillbaka på sin plats, stolar och bord i ordning. Dom vita anonyma väggarna med fula rosa vägglampor nästan lyste i mörkret.

Hennes röda klänning spred ut sig runt henne i soffan, hon kände på den. En stor reva fattades vid armen och man kunde se blåmärket på hennes axel även i det bristfälliga ljuset. Hon var det enda beviset på vad som hänt tidigare ikväll. Lokalen var ren men hon var.. smutsig. Så kände hon sig. Som ett fiasko.
Människorna som fyllt lokalen med sina fina kläder och stela leenden var säkert redan hemma och pratade livligt om hennes misslyckanden. Hur skulle hon överleva en sådan skam? Hon kunde känna hur dom skrattade åt henne bakom hennes rygg.

Det var så tyst just nu i rummet, och så rent. Hon drog in lukten av ajax. Det lugnade henne lite. Om hon inte tittade ner på sig själv kanske hon kunde låtsas att inget hade hänt? Kanske kunde hon få dom andra att låtsas med henne? Det kanske inte var så farligt som hon trodde? Hennes hjärta kanske slog för sitt liv helt i onödan? Så får det vara. Allt skulle bli bra. Bara hon fick sova och vakna till en ny dag. Så skulle allt bli bra. Hon kände hur en droppe lämnade hennes kind och landade på hennes bröst. Allt skulle bli bra.

Från dagens skrivpuff lokal.

fredag 13 juni 2014

Kvinnan och ilskan

Hon ville inte bara trycka ner honom i stolen, hon ville dominera honom totalt. Denna äckliga avskyvärda ursäkt till människa. Han satt där och trodde att han var något, men alla tyckte han var jobbig och rent ut av pinsam. Personligen ville hon göra honom illa, man kan inte bete sig hur som helst och inte bli straffad för det. En person som terroriserat människor och spridit lögner borde sättas stopp för.
Hon borrade in sin blick i honom, önskade att hon hade magiska krafter som kunde förgifta hans innanmäte och få honom att lida.
Vad är det med mig? Hur kom den här sidan fram? tänkte hon när hon insåg hur hennes knytnävar vitnade av ansträngning. Släpp det bara.

Efter mötet kände Bettina sig helt slut. Hur kunde en enda man ta så mycket energi? Det borde vara tvärtom. Idioter som han borde inte få ta någon energi alls. Världen kändes upp och ner just då.
Hjärnan ville inte stänga av och det kändes som om hon inte skulle få någon vila alls inatt om det fortsatte såhär. Hon bestämde sig för att gå ut och ta en promenad i mörkret trotts att kylan passerat nollan och det kunde vara halt. Kanske skulle sömnen komma ändå om kroppen var helt slut.

Klockan var inte mer än halv tio men det var redan mörkt ute och den kalla vinden bet sig fast i näsan. Bettina drog halsduken längre upp och försökte gå så fort hon kunde och samtidigt ha koll på var hon satte fötterna. Tack och lov hade dom passerat årets mörkaste dag och det skulle bara bli ljusare för varje natt.

När hon rundade hörnet ut mot trappan som ledde ner i skogen hörde hon något konstigt ljud, det lät som ett kvidande. Hon stannade upp och sökte med blicken vid den upplysta gångvägen. Längre fram såg hon någon ligga på marken. Trappan var hal och inte underhållen så det var inte den första som halkat så här års. Men när hon kom fram och fick se vem det var som låg där tändes det en låga inom henne. Det var han! Det var blod på marken vid huvudet och benet låg i en onaturlig vinkel. Det finns en gud.

-Hjälp mig! jämrade mannen och vände huvudet mot Bettina. När han såg vem det var spärrades ögonen upp. Han visste att det här inte var en människa som ville hjälpa honom. I ren chock försökte han vända sig men skrek till av smärta och tog sig för benet.

Hon log hånfullt, satte sig ner på huk och pekade mot benet.
-Det ser ut att göra ont det där. Varför ringer du inte efter ambulans?
-Jag ramlade på mobilen, den funkar inte. Kan du ringa åt mig?
Hon svarade inte direkt. Istället la hon handen på benet och tryckte till. Mannen skrek av smärta.
-Vad gör du? Är du galen? Jag ska anmäla dig till polisen!
-Jasså det ska du? Kanske inte är så smart med tanke på att du är alldeles ensam på en väg som folk sällan går på, det är minus grader och du kan inte röra dig eller kontakta någon. Det är bara ren tur att jag var knäpp nog att ge mig ut på en promenad i det här vädret.
Mannen låg tyst och man kunde se hur hans hjärna letade efter ord i ren panik.
-Istället ska du sluta vara en jobbig jävla skit. Du ska lägga ner din häxjakt och sluta störa friden som råder här. Låt folk ha det trevligt och skaffa dig en annan jävla hobby som inte innebär att göra livet jobbigt för andra. Ingen gillar dig. Håll dig undan. Om du gör det så ringer jag efter hjälp. Annars går jag härifrån.
Han stirrade på henne med ögon som skvallrade om rädslan han kände.
Efter ett tag vart hans ansikte mer slappt och han tittade ner i marken.
-Ok, jag ska sluta. Hjälp mig bara.
-Om du ljuger, om du inte bara är en idiot utan även en lögnare, då ska jag se till att du hamnar här igen och den gången kommer jag inte att hjälpa dig. Jag vet vart du bor.
Han höjde än en gång sin blick mot henne i panik.

Känslan av makt rusade runt i hennes huvud. Hon log och tog upp mobilen. Det skulle verkligen gå mot ljusare tider.

(Av ordet dominera från skrivpuff)

måndag 17 februari 2014

Samlaren

Han betraktade henne på avstånd. Hur hon hjälpte hunden upp på stranden.  Hennes vita tänder blänkte i hennes solbruna ansikte och det blonda håret glänste på hennes huvud som en gloria. Han kunde nästan känna hennes godhet stråla som en varm våg igenom honom. Hans kropp svarade med en rysning. Snart var hon hans, han skulle absorbera henne långsamt. Låta kärleken sjunka in i hans inre och göra honom hel.

Med slutna ögon vände hans sitt bleka ansikte mot solen och bakom solglasögonen tårades sig ögonen i förväntan över det som komma skall.
Det var redan förberett. Han kunde se det framför sig, den kalla källaren, badkaret, bordet som användes vid förberedelsen, knivarna. Han kunde aldrig bestämma sig för vilken kniv han skulle använda i förväg. Dom talade aldrig med honom förens hans gåva låg där. Händerna började svettas av upphetsning när han såg scenariot spelas upp på insidan av ögonlocken och Han kunde nästan känna lukten av järn, svett och ångest.
Andas, inte bli för upphetsad nu. Det är inte dags riktigt än. Tänkte han samtidigt som ett barn började gråta vid handduken bara några meter ifrån honom.
Hon vände sig om mot oljudet och bara för en sekund såg hon på honom med sina underbara ögon. Det var som om resten av världen stannade av vördnad inför deras möte. Snart, snart skulle han få introducera sig och bjuda in henne att bli ett med honom för evigt.

Text inspirerad av bilden http://www.flickr.com/photos/elchupacabra/10922920634/sizes/z/in/photostream/