Hennes ögon vandrade över himlavalvet och alla stjärnorna som lyste ner på just henne. Det var flera tusentals. Ingen stjärna var den andra lik. Hon kände sig liten och betydelselös i deras jämförelse.
Det var en skön känsla.
Hon tänkte att man ofta förstorade sig själv och framförallt sina problem.
Att allting verkade så stort när man stod mitt i det och inte visst vad man skulle göra men att det verkade oviktigt när man låg i gräset och tittade på alla miljoner stjärnor som inte ens skulle märka om man dog.
En fladdermus flög frenetiskt ovanför henne fram och tillbaka och iaktog. Undrade väl förmodligen vad det var för konstigt djur som låg där nere.
Hon tyckte om fladdermöss. Hade hört att dom var orädda. Människan var inte naturliga fiender till dom och därför var dom lätta att hantera om dom var skadade och behövde vård. Men det som fashinerade henne mest var att dom inte fäste sig vid sina vårdgivare. När rehabiliteringen var slutförd flög dom iväg för att aldrig återvända.
Orädda men ändå självständiga.
I sitt nästa liv ville hon vara en fladdermus.
En varm vind svepte över ängen och smekte hennes kropp. Hon slöt ögonen och njöt av enkelheten och naturen.
I natten var hon trygg och osynlig att vara sig själv.
Nu var det ingen som ville ha hennes uppmärksamhet. Ingen som krävde något av henne. Inga måsten eller ansvar. Det fanns bara hon och oändligheten.
Det var magiskt.
Fladdermusen tröttnade på att iakta varelsen och fladdrade vidare i jakt på föda. Månen fortsatte att skina i sin magnifika storhet och gräset fortsatte att svajja i nattens vind.
Allting var som det brukar och samtidigt helt perfekt.
Hon skulle aldrig återvända hit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar